En collegeavgift som måste betalas, en påhittad välgörenhet och en predikant som inte tror på sitt eget budskap gör Believe Me till en ovanligt underhållande dramakomedi. Här går jag igenom handlingen, skådespelarna, filmens kritik mot den kristna underhållningsindustrin, skillnaden mot filmen om Lisa McVey och hur läget ser ut för tittare i Sverige.
Det här behöver du veta om filmen
- Believe Me från 2014 är en amerikansk dramakomedi regisserad av Will Bakke.
- Handlingen följer fyra studenter som startar en falsk välgörenhetsorganisation för att betala sina studieskulder.
- Filmen är 93 minuter lång och blandar satir, moral och relationsdrama.
- Alex Russell spelar huvudrollen som Sam, med bland andra Zachary Knighton, Johanna Braddy och Nick Offerman i rollerna.
- Det finns också en annan film med nästan samma titel från 2018, en betydligt mörkare kriminaldramatisering.
Två filmer delar nästan samma titel
Det första man behöver reda ut är att titeln kan syfta på två helt olika produktioner. När uttrycket believe me movie används handlar det oftast om den amerikanska filmen från 2014, men vissa resultat gäller kriminalfilmen Believe Me: The Abduction of Lisa McVey från 2018.
| Film | Genre | Längd | Huvudperson |
|---|---|---|---|
| Believe Me (2014) | Dramakomedi | 93 minuter | Sam, spelad av Alex Russell |
| Believe Me: The Abduction of Lisa McVey (2018) | Kriminaldrama | Cirka 87-88 minuter | Lisa McVey, spelad av Katie Douglas |
Skillnaden är alltså inte en mindre titelvariant. 2014-filmen är en satirisk berättelse om pengar, tro och manipulation, medan 2018-filmen skildrar en tonårings bortförande och kampen för att bli trodd. Jag rekommenderar därför att man kontrollerar både årtal och genre innan man startar filmen.
Vad handlar Believe Me om?
Sam är snart färdig med college när en oväntad räkning hotar hans planer på att börja juristutbildningen. Tillsammans med tre vänner hittar han en cynisk men lukrativ idé: de startar en falsk välgörenhetsorganisation och riktar sig mot en publik som gärna donerar till religiösa ändamål.
Det som börjar som ett snabbt sätt att få fram pengar växer snart till en landsomfattande turné. Sam visar sig vara skicklig på att tala inför människor, bygga förtroende och skapa rätt känsla i rummet. Problemet är att han själv inte tror på budskapet han säljer.
Handlingen bygger på en tydlig moralisk konflikt. Sam måste inte bara hantera risken att bli avslöjad, utan också relationen till Callie, en turnéansvarig som börjar ana att något inte stämmer. Filmen berättar inte en traditionell hjältesaga, utan låter huvudpersonen vara både charmig, rolig och djupt oärlig.
Jag tycker att filmens bästa idé ligger just där. Bedrägeriet är lätt att förstå, men Sam är inte skriven som ett enkelt monster. Han är pressad, ambitiös och desperat efter kontroll, vilket gör hans beslut mer obehagliga eftersom de känns mänskliga.
Satiren träffar den religiösa underhållningsindustrin
Filmen använder komedi för att granska en miljö där tro, musik, scenframträdanden och pengar flyter ihop. Den driver med hur snabbt en övertygande person kan bli en offentlig förebild när han har rätt energi, rätt berättelse och en publik som vill tro.
Samtidigt är Believe Me inte en ren attack mot kristen tro. Den riktar snarare blicken mot kommersialisering, grupptryck och den typ av retorik där känslor får ersätta insyn. Det gör att filmen fungerar bäst när man ser den som en berättelse om marknadsföring och makt, inte bara som en film om religion.
Det finns också en intressant film i filmen. Religiösa budskap paketeras som spektakel, med musik, scenografi och noggrant byggda känslomässiga toppar. För mig blir det en träffsäker bild av hur autenticitet kan bli en produkt när den framförs inför tillräckligt många betalande åskådare.
Satiren är dock inte alltid lika vass. Vissa scener blir övertydliga och några karaktärer fungerar mer som typer än som fullständiga människor. Ändå lyckas filmen väcka en relevant fråga: hur märker man skillnaden mellan övertygelse och vältränad försäljning?
Skådespelarna ger berättelsen energi
Alex Russell bär filmen som Sam och får fram den blandning av självsäkerhet och osäkerhet som rollen kräver. Han måste kunna hålla ett rum i sin hand ena stunden och se ut som en student som tappat fotfästet i nästa. Den kontrasten är avgörande för att historien inte ska kännas som en vanlig kuppkomedi.
Johanna Braddy spelar Callie, som fungerar som filmens viktigaste motkraft. Hon är inte bara ett romantiskt intresse, utan också personen som ser igenom Sams fasad. Zachary Knighton, Miles Fisher, Sinqua Walls och Max Adler spelar hans medhjälpare, och gruppdynamiken gör att bluffen får en lättare, nästan studentikos ton.
Christopher McDonald och Nick Offerman bidrar med den sorts biroller som snabbt sätter färg på filmens värld. Offermans närvaro är särskilt effektiv eftersom hans torra komiska stil skapar distans till det överdrivna scenspråket runt Sam.
Musiken spelar också en tydlig roll. Soundtracket med bland andra Cold War Kids, Belle and Sebastian och Dr. Dog hjälper filmen att kännas mer som ett indiedrama än som en traditionell trosbaserad produktion. Det är ett av skälen till att filmen fortfarande kan vara intressant för tittare som normalt undviker religiösa filmer.
Så hittar du rätt version i Sverige
För den som vill se 2014-filmen är tillgängligheten i Sverige det mest praktiska hindret. PlayPilot listar för närvarande ingen aktiv svensk streamingtjänst för titeln, medan digitala butikssidor kan visa filmen utan att den nödvändigtvis går att hyra eller köpa från ett svenskt konto.
Jag skulle därför kontrollera tre saker innan betalning:
- Rätt årtal, eftersom 2014 och 2018 ger helt olika filmupplevelser.
- Textningsspråk, eftersom vissa listningar anger engelska undertexter men inte svenska.
- Svensk region, då en titel kan finnas på en internationell plattform utan att vara tillgänglig i Sverige.
Den amerikanska åldersmärkningen är PG-13. Den ska inte översättas direkt till en svensk åldersgräns, eftersom svenska och amerikanska klassificeringar bygger på olika bedömningar. Filmen är inte särskilt brutal, men den moraliska cynismen och de religiösa bedrägerierna passar bättre för äldre tonåringar och vuxna än för yngre barn.
Om du i stället hittar 2018-filmen ska du förvänta dig en helt annan ton. Den bygger på Lisa McVeys verkliga erfarenheter och innehåller övergrepp, kidnappning och starkt psykiskt innehåll. Det är ingen lättsam thriller och bör inte väljas som ersättning om det var dramakomedin du egentligen ville se.
Är filmen värd 93 minuter?
Ja, om du gillar indiefilm med satir, moraliska gråzoner och en huvudperson som långsamt tvingas konfrontera sin egen lögn. Believe Me från 2014 är inte särskilt subtil i alla scener, men den har en tydlig idé och tillräckligt mycket energi för att hålla intresset uppe.
Jag skulle framför allt rekommendera den till tittare som uppskattar filmer om manipulation, karisma och kommersialiserad tro. Den som vill ha en mörk, verklighetsbaserad kriminalhistoria ska däremot välja Lisa McVey-filmen och kontrollera årtalet noggrant innan visningen.
